kyssmigigen

Snart är det två månader sedan du kysste mig. Mina läppar saknar dina.

Fan. Jag måste sluta tänka på dig.

Igår bröt du tystnaden. Jag förstod inte helt vad du menade med allt. Det gör inget. Du tänkte på mig.

Jag låg vaken hela natten. Orden från dig ekade i mitt huvud. Jag tycker om dig. Och du mig. Men ändå är allt så komplicerat. Hur ont det än gör finns det inga alternativ. Jag låter dig gå. Inte för att jag vill. Utan för att jag någon gång hoppas på att det kan bli du och jag. På riktigt.

Jag hatar att jag måste glömma dig.

Jag tror aldrig att jag kommer få se dig igen.

Vad jag bryr mig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn

Senast jag lyssnade på den här låten var klockan fem en fredagnatt. Min sista natt med dig.

"Du måste glömma honom". Jag satt med en latte i handen och blickade ut genom fönstret. "Jag vet" svarade jag. "Jag lovar dig att aldrig mer träffa honom". Jag vet att min röst darrade. Jag mötte hennes blick. Jag såg på henne att hon önskade att hon trodde på de orden lika mycket som jag.

Det har snart gått tre veckor. Tre veckor sedan vi låg under samma täcke. Jag saknar dig.

Jag minns det så väl. En dag i december. Mitt hjärta var i fler delar än jag kunde räkna. Jag orkade inte upp ur sängen. Jag hade insett att jag slitit mig loss från allt det trygga. Kvar var jag ensam. I ett mörker. När jag hade gråtit mina kinder våta i allt för många timmar tog det slut. Det var som om tårarna rann inombords istället. Som om smärtan letade sig ut i varneda lite vrå i min flera kilo lättare kropp. Jag låg i sängen hela dagen. Jag gick inte ens på toa. Drog inte upp rullgardinen. I över 24 timmar låg jag med en sån smärta att jag trodde jag skulle dö.

Mitt hjärta är idag helt. Men jag vill aldirg uppleva det känslan igen. Det är just därför jag låter dig gå.

Jag tror inte att du vet vad jag känner. Jag tror inte att du vet att jag vill ha dig. Att jag tänker på dig all min vakna tid. Att jag har slutat lyssna på låtar för att de påminner mig om dig. Jag tror inte att du vet att jag vill träffa dig mer än någon gång i månaden. Jag tror inte du vet att jag snart inte står ut längre. Jag tror inte heller att du beter dig så som du gör för att såra mig. Jag har alltid vetat att du är speciell. Det är just det som gör mig galen i dig.

Du låg i gräset. Du skrattade lite åt när jag prydligt la ut min jacka . Är du så fin i kanten? frågade du. Jag svarade inte utan la mig bredvid dig. Jag hörde hur du pratade mig mig. Jag svarade men jag vet inte vad jag sa. Jag tittade upp på molnen som alla formades som hjärtan. Min värld stod still. Jag sneglade på dig mellan mina skratt och dina ord. Jag tror inte att du släppte mig med blicken en enda gång.

Jag fingrar på mitt glas vin. Det är lördag. Precis som alla andra lördagar sen i januari ska jag ut. Jag älskar lördagar. Jag älskar att dansa så att benen knappt bär mig hem. Slippa tänka. Inte längre på honom. Utan på dig. För några timmar är det som om du inte existerar. Alkoholen är ute i varenda liten del av min kropp. Dessa stunder är de enda jag inte tänker på dig. Det är just därför jag inte kan vara utan dem. Inte för att jag vill fly från verkligheten. Utan för dessa stunder finns det ingen tvekan om att jag älskar livet.

April. Det var då vi träffades första gången. Sex månader har gått. För mig har det varit sex månader av längtan. Efter att få träffa dig igen. Komma dig närmre. Och varje gång vi skiljs åt vänder jag mig om. Bara för att jag vet att du aldrig kommer bli min. Och för att det kanske är sista gången jag ser dig.