kyssmigigen

När man någon gång gått igenom en separation med någon man känner utan och innan är det svårt, svårt att hitta tillbaka till den man en gång var. En del är kvar i han som man trodde skulle bli far till ens barn. Även om kärleken tynat bort är det med brustna hjärtan två människor som har varit du och jag försvinner. Det är inte längre du och jag. Det är du. Och sen jag. Det tar tid, att släppa in någon på samma plats där någon tidigare lämnat och skapat en plats som är svår att ersätta.  Frågan är om man vill att någon försöker? När personen tagit den platsen finns risken att den lämnar.  Är det värt det? När ska man våga släppa in någon? När ska man sluta bryta kontakten med dem som försöker? Det finns inget finare än att älska och bli älskad tillbaks. Men det finns heller inget värre än att bli sårad av någon man älskar.

Jag vill vara i någons famn, vakna med någon vid min sida, dra fingrarna genom någons hår. Men bara för en stund. För muren jag byggt upp är högre än någonsin. Jag tänker inte falla igen, men min kropp skirker efter närhet.

Det handlar inte om obesvarad kärlek. Det handlar om att känna en länk till en annan människa som inte är menad till att finnas. Till någon som är allt som du själv inte är. Till någon som har skakat om din värld och som du vet inte är bra för dig. Det handlar om behovet att ha just din närhet som får hjärtat att slå volter för stunden men vet att cirkusuppträdandet snart är över.  Går jag på cirkusen igen kommer jag vilja vara kvar, även fast den slutat, lämnat stan. Jag lovar, hjärtat ska inte få chans att slå volter igen, inte när du är med. Fast det finns en risk att jag plankar in, bara för att se på dig i smyg. Jag är svag, du gör mig svag.

Han sa en mening, precis så som du brukade säga, det räckte. Jag tänkte på dig medan han kollade mig i ögonen. Blicken som visade att han ville ha mig.  Den kvällen var hans kyssar ett försök till att slå mig fri, från dig. Jag misslyckades.

Jag vill känna hans blonda lockar mellan mina fingrar.  Han som fick mig att känna igen, han som fick mig att tappa andan, han som inte var som någon annan jag mött. Han som jag inte vill ska existera vägrar lämna min kropp. Jag försöker, jag kämpar för att utplåna tankarna. Det går inte. Jag vill kyssa honom en gång till.

Jag kollade mig i spegeln efter gårdagens fest. Jag skrattade åt mitt hår och smink över hela ansiktet. ”Du är så fin” hörde jag från hallen, det var då jag var fast.

Jag minns känslan som spreds i min kropp när dina läppar nuddade mina. Du kysste mig som om jag vore den du älskade mest, som om det vore du och jag. Jag minns sista gången jag såg dig, du skrattade och log när du kysste mig innan vi skildes åt. Dina blonda lockar låg sådär perfekt under din marinblå mössa.  Jag trodde inte du var sann. Det var första dagen på flera år som jag inte kunde sluta le.  Jag minns den dagen, du hade fått mig att känna igen, en liten gnutta kärlek existerade åter i min kropp. Jag skrattade samtidigt som jag var rädd för att bli sårad. Det är den dagen jag minns, för det var det sista jag såg av dig. Jag glömmer aldrig vår sista kyss, ditt leende eller ditt blonda hår mot min kudde.  Även fast jag vet att jag aldrig skulle få nog av dig så var det var allt jag fick, två nätter. Men du gav mig något som jag är tacksam för, du fick mig att kunna känna igen.

Den natten, när vi gick hand i hand längs tomma gator. Det känns som en dröm, även fast det var verklighet. Jag skulle ge vad som helst för att få den stunden igen med dig. Jag skulle ge vad som helst för att jag aldrig hade träffat dig den kvällen, för jag är fast i dig.