kyssmigigen

Jag minns det så väl. En dag i december. Mitt hjärta var i fler delar än jag kunde räkna. Jag orkade inte upp ur sängen. Jag hade insett att jag slitit mig loss från allt det trygga. Kvar var jag ensam. I ett mörker. När jag hade gråtit mina kinder våta i allt för många timmar tog det slut. Det var som om tårarna rann inombords istället. Som om smärtan letade sig ut i varneda lite vrå i min flera kilo lättare kropp. Jag låg i sängen hela dagen. Jag gick inte ens på toa. Drog inte upp rullgardinen. I över 24 timmar låg jag med en sån smärta att jag trodde jag skulle dö.

Mitt hjärta är idag helt. Men jag vill aldirg uppleva det känslan igen. Det är just därför jag låter dig gå.